Akira i led med Karak

20161205_120117

Nu har det krupit in lite plusgrader över Uppland, vilket gör att det inte är lika halt som det har varit ett tag nu. Hade ju hellre sett att det kom snö, men så länge man kan ta sig fram hjälpligt med vagnen så är jag ändå hyfsat nöjd.

Idag fick Akira testa att gå som ledarhund tillsammans med Karak. Och precis som vi misstänkte innan så var det en roll som passade henne perfekt. Hon är enormt taggad och har ett fantastiskt driv. Vi kunde inte låta bli att skratta i början, då hon och Karak tjöt ikapp för att få komma igång. Och när det bar iväg sprang de bredvid varandra som om de aldrig gjort annat.

Amy kändes nöjd med att gå bakom bredvid Dia och Dia hängde på bra. Vi tog det försiktigt för att känna efter ifall det var halt, men det gick faktiskt väldigt bra, trots att det ligger ett tunt lager snö. Men jag längtar efter mer snö nu!

20161205_11365420161205_114845

Stockholm hundmässa

20161204_101848

Idag var det dags att vimla bland hundar, människor, företag och hundprofiler på Stockholm hundmässa. Jag, som annars brukar ha väldigt svårt att vistas på ställen med mycket folk längre än tio minuter, stortrivs på den här mässan. Men det är nog för att jag kopplar bort alla människor eftersom hundarna står i fokus.

Precis som förra året var kön till parkeringen ett moment i sig, och man tycker att jag borde ha lärt mig sen förra året, men tydligen inte, så lite sena blev vi, i vanlig ordning. Men vi hann i alla fall träffa malamutepacklife och passout en snabbis, se de tjeckoslovakiska varghundarna, samt grönlandshundarna, samt mingla på rastorget, så jag är nöjd.

Akira var med och hon var superduktig! Med tanke på den stressiga miljön var hon väldigt positivt inställd till det hela. Hon var lätt att få kontakt med så jag passade på att göra lite enkla kontaktövningar, vilket hon svarade fantastiskt bra på, duktiga tjejen!

När vi kom hem var det några hundar som var överlyckliga att få återförenas, och nu sover Akira som ett litet barn efter denna spännande dag.

20161204_103123

Hattai och Okami, tjeckoslovakisk varghund

20161204_100450

Malamuteringen❤

 

Dags för årets höjdpunkt

20161203_113308

Jag älskar Stockholm hundmässa! För mig är det en av årets höjdpunkter när det gäller evenemang och sånt. Imorgon åker vi dit, och vi tar med oss Akira, dels för att hon inte är så van att vara i hundgården än, men även för att hon är ung och att det är ett väldigt bra tillfälle för miljöträning.

På tal om miljöträning så fick Akira även följa med till Bauhaus idag då vi hade lite ärenden där. Jag har tidigare sett folk gå in med hund där, så jag frågade personalen och det gick alldeles utmärkt att ta med hund in. Tummen upp för det! Man blir alltid så glad när man hittar ställen dit hundarna är välkomna. I Uppsala är det tyvärr ganska begränsat om man jämför med t ex Stockholm.

Hur som helst är vi väldigt taggade inför imorgon! I framtiden skulle det vara kul att ställa Karak, men tills vidare nöjer vi oss med att vara åskådare. Vi kommer att befinna oss vid malamuteringen tillsammans med malamutepacklife och passout till att börja med, sen självklart kommer vi att titta på csv, då vi känner en av dem som ska ställa, fina tiken Hattai. Om ni känner igen oss är det bara att komma fram🙂

Hoppas vi ses där!

20161203_113925

Akira med husse på Bauhaus

20161203_115855

Man blir trött av all shopping

 

Hund- och kattfredag

20161202_134555

Idag har vi bara ägnat oss åt hundarna och katterna. Första dagen som inte är fullbokad av mindre roliga måsten. Det blev en lång promenad i skogen, bus på gården, nytt klätterträd åt katterna, pastamiddag, och lite häng på sociala medier.

Nu finns vi både på Pinterest som Shenanigans, och på Tumblr som Wildshenanigan. Jag är lite oförklarligt förtjust i sociala medier som är baserade på bilder i första hand.

20161202_13464220161202_13472420161202_134729

I förrgår köpte vi ett nytt katträd som monterades ikväll och blev en succé, framförallt hos Kokos. Och det är väldigt passande, då det mest är Kokos som kan komma på idén att klösa på lite allt möjligt här hemma. Men så fort trädet var på plats så kom klösklorna fram. Det är så härligt att bli glad för att han klöser där han får klösa, istället för att bli irriterad då han klöser på dörrkarmarna.

20161202_200009

Jag får ibland kommentaren att det är fantastiskt att hundarna och katterna går så bra ihop, och då slår det mig att det numera är så självklart. Med tanke på vilka raser vi har, och att vi har fyra stycken, så är det verkligen underbart hur snälla hundarna är mot katterna. Allihop. Och katterna tycker om hundarna också, speciellt Sushi, som brukar gå rakt in i hundhopen och stryka sig mot dem. Modig dam. Och snälla hundar❤

Affärsplan, utbildning och huvudet fullt

20161202_092101

Inspirationen kommer och går, och min är särdeles lättpåverkad av yttre faktorer, särskilt av stressfylld natur. Jag hade en svacka under löpet då det var svårt att vara kreativ och innovativ. Men nu lägger sig ett lugn över oss härute på landet, och då återkommer inspirationen med full kraft.

Jag har, sedan jag var barn, haft ett huvud som har en tendens att hela tiden fyllas med idéer. Ibland lite för många, vilket resulterar i att det blir svårt att sortera bland sina egna tankar. Mitt problem är att jag samtidigt är lite feg. Men jag har ju bestämt mig för att strunta i min feghet, att ta tag i mina drömmar. Att våga.

Det är skillnad på att vara realistisk och att vara pessimistisk, det är skillnad på att vara modig och på att vara dumdristig. Det är skillnad på att vara försiktig och på att vara feg. När man ska starta upp någonting är det bra att vara realistisk men inte hindras av alla problem, att vara modig men inte dum, försiktig men att samtidig våga ta steget. Det här har jag i huvudet hela tiden, för jag vill att det ska bli bra, att det ska bli någonting som liknar det jag har i huvudet.

Så nu är affärsplanen klar i alla fall och jag jobbar vidare med utbildningen. Det som känns skönt är att jag har stöd av arbetsförmedlingen i den här processen, så jag känner mig inte ensam. Det är en projekt som arbetas fram tillsammans med andra. Så när vi väl startar så finns det folk som tror på oss.

Broddar, klövjeväskor och goodbye apartment

img_9408-2e

Efter några dagars städande och målande lämnade vi idag in nycklarna till lägenheten i stan. Aldrig mer ska jag sätta min fot där! Under tre månaders uppsägningstid har den där lägenheten hägrat i mitt medvetande, så det är så otroligt skönt att äntligen bli av med den. Nu kan jag se framåt, bara framåt.

Vädret här är lite av ett irritationsmoment, samtidigt som det är väldigt härligt att det har kommit lite snö, så är det väldigt frustrerande att det är för lite snö för att kunna köra släde och kickspark, och lite för halt och riskfyllt att köra med cykel och vagn, i alla fall med den utrustning jag har. Jag ska försöka hitta vägar med hyfsat underlag där man kan köra vagnen, men runtomkring oss är vägarna hala.

Istället sätter vi på oss broddar, fyller klövjeväskor med tyngder och ger oss ut på äventyr i skogen. Akira har visat sig vara väldigt lyhörd vilket är kul, och hon är verkligen en liten godisråtta, vilket är en fördel i träning. Vi har i alla fall haft några dagar med härligt väder. Nu väntar vi på mer snö!

 

Första turen med 4-spannet

gopr0112_moment3

Löptider har passerat, hundarna börjar känna sig trygga med varandra, solen sken från en rätt så blå himmel igår, dags att prova 4-spannet på riktigt. Eftersom det var Akiras första tur med spannet så blev det en kortare tur, i lugn takt. Zelda fick springa med vid sidan om, så nöjd som någon kan vara.

Karak och Amy längst fram, Dia och Akira bak. Lilla stjärnskottet är just det – ett stjärnskott! Hon var lite försiktig i början, men sen var det som bortblåst, och hon drog som om hon aldrig gjort annat.

Lite trassligt blir det alltid ibland innan man hittar ett flow, Dia sackar lite mot slutet, det brukar hon göra. Jag bytte plats på Karak och Amy efter ett tag, eftersom det mest är Amy som drar mot vänstra sidan av vägen. På så sätt hamnade Amy på utsidan och Karak hade möjlighet att hålla henne på högra sidan av vägen. Men allting gick över förväntan, och snacka om kick! Jag gjorde en liten film av små klipp från dragturen, ett tillfälle värt att minnas.

Idag har vi haft snöstorm lite till och från, tyvärr mer blåst än snö, men i alla fall, allting under nollan är ett steg i rätt riktning.

 

Att stötta

20161125_082204

Jag kan inte nog uttrycka hur glad jag är över min familj. Under katastrofåret 2015 ställde de upp för mig på ett sätt som fick mig att känna tacksamhet ända in i märgen. Det blev en solid grund att stå på, mitt i stormen.

Kanske tar jag det för givet, men för mig funkar det så att man stöttar varandra i en familj. Det betyder inte att man alltid måste tycka lika, eller alltid lovorda andras livsval, men man finns där. Ibland möter jag folk och förstår att de är ovana vid detta, att man pratar, stöttar, men även att man säger vad man tycker. Jag förstår till fullo att familjer ser lika olika ut som människor är olika, och jag respekterar det. Jag är bara så väldigt glad över den värme, det engagemang och de starka band som finns i min familj, och detta trots att mina föräldrar är skilda.

Mina föräldrar skulle aldrig ens drömma om att leva som jag gör, draghundsliv med hundar virvlande runt fötterna. Men de stöttar mig för de vet att det är det JAG vill, det är det som gör MIG lycklig. Visst kan de säga vad de tycker, om de oroar sig för någonting, men det går alltid att prata om, och de kommer alltid att finnas där, vilka val jag än gör. De stöttar mig i arbetet med företaget, för de tror på mig, de känner mig, och de vet vad som skulle göra mig lycklig. De har en förmåga att sätta sig in i min situation och se saker utifrån mitt perspektiv. Och det är verkligen inte en egenskap som alla har, tyvärr, det här att se saker från olika perspektiv. Förvånansvärt många ser världen i svart och vitt.

Det finns folk som är rutinmässigt negativa, skeptiska och rädda för förändring. Det finns folk som alltid ifrågasätter andra. Det finns folk som har ett behov av att lägga sig i hur andra människor lever och lär, som om det bara skulle finnas ett rätt sätt. Min erfarenhet säger mig att dessa människor är bittra eller missnöjda för att de själva inte har nått dit de vill, eller att de själva inte vågar förändra sitt liv. Avundsjuka. Eller så är de bara trångsynta och världen kretsar bara kring dem själva. Det är nästan ännu värre.

Klart, det finns familjer som splittras på grund av våld, droger, kraftiga konflikter… Världen är en ganska mörk plats. Men min familj, mina föräldrar, har i alla fall format mig till en person som alltid kommer att vara öppen för dialog, som strävar efter att stötta i den form jag kan och om jag tillåts. Jag skulle aldrig kunna leva i en tyst relation, där man är konflikträdd, där man lägger locket på, låtsas som om allting är bra men släpper ut små doser av missnöje. Relationer ska bygga på öppenhet, värme och respekt. Att visa att man finns där oavsett. 

20161125_081732

Back to normal

20161124_134606

Dia har äntligen slutat löpa och det är ju fascinerande hur snabbt allting kan återgår till det normala. Som om ingenting har hänt.

Fast riktigt så är det ju inte. Vi har ju lilla stjärnskottet här. Men med tanke på att det precis kommit in en ny flockmedlem är det förvånansvärt lugnt här hemma. Förutom när Dia och Akira busar förstås.

Det är som om vi har levt i en bubbla i en vecka, så nu börjar jag kunna planera saker igen, ta tag i målningen här hemma till exempel, och sen så börjar det jag längtar efter varje år: att få julpynta!

20161124_134804

Lilla stjärnskottet

img_9291-2e

Nu börjar vi se slutet på Dias löp, och hux flux fick vi hem lilla stjärnskottet Akira, tiken vi bestämde oss för att ta emot (förutsatt att hon fungerade bra i flocken) för ganska länge sedan nu. Tanken var naturligtvis att hon skulle komma efter Dias löp, men på grund av en svår och akut livssituation för min kompis så tog vi henne ett par dagar tidigare. 

Den här sista tiden i Dias löp har vi löst situationen bland annat med att jag och Andreas har delat upp oss, jag har varit hemma med Amy och Karak och han har varit hos sin pappa med de andra. Det har fungerat väldigt bra. Det har också gjort att Akira har fått en lugn start, och fått tillfälle att lära känna hundarna en och en.

Tanken har länge varit att få in en till draghund som man kan satsa på framöver, och Akira har verkligen potential. Hon är ung (1,5 år), glad och livlig, och älskar att springa! Hon är försiktig, men inte skygg, framåt men samtidigt mjuk, så hon passar superbra in i flocken. Karak är jättefin med henne och Dia har verkligen fått en lekkamrat.

Idag, efter en dragtur med Amy, tog jag på dragselen på Akira och midjebältet på mig själv och så tog vi en joggingrunda för att hon skulle få känna på det här med att dra (hon har inte dragit tidigare). Och det kändes verkligen som om hon älskade det från första stund, hon var inte rädd för att ta i, och hon var lätt att peppa. Jag ser verkligen fram emot att få se henne utvecklas.

20161123_12102020161123_12043520161123_08595120161123_090233

Dia, Akira och Amy i hundgården

20161123_085824

Akira gillar att gräva!

20161121_135704

Karak och Akira

img_9318-2e

Fina Akira❤