Latest Event Updates

Det är nu livet är, och inte sen…

Posted on Updated on

IMG_3022 (2)E

Helgen har varit lite hektisk med gäster, turer hit och dit, utomhusarbete. Hjärnan känns som en överarbetad gammal motor, måste sakta ner allting lite och ge tid för återhämtning.

Vädret har varit helt ok, passar på att arbeta vidare på projekt hundgård. Vi gjorde ett ryck och fick klar en till hundkoja. Eller ja… den är nästan klar, lite finish bara. Det första hundarna gjorde när den nya hundkojan var på plats var att undersöka den. Hiku var först med att krypa in, och Karak var inte sen in efter henne. Han lade sig ner i halmen och verkade nöjd med tillvaron. Amy och Dia hoppade såklart upp på taket och satt och spanade.

IMG_3049 (2)E

IMG_2968 (2)E

IMG_2981 (2)E

IMG_3045 (2)E

IMG_2884 (2)E

IMG_2944 (2)E

IMG_2796 (2)E

I övermorgon bär det av mot Ånnaboda med alla hundarna, torsdag utställning. Livet är ett äventyr och jag försöker hänga med i svängarna.

Men man lever ju bara en gång. Det är nu livet är och inte sen. Min egen terapi går ut på att leva i nuet, hoppa på tåget, och inte vänta tills det kanske är för sent. 

Ringträning och en vecka kvar!

Posted on

DSC01559 (2)E

I högsommarvärme åkte vi iväg till den sista ringträningen innan den stora dagen. Idag är det en vecka kvar tills jag ska ställa ut Hiku i Ånnaboda. Hiku är jätteduktig och jag ser verkligen fram emot att både hon och jag får göra vår debut i ringen. Vi ska göra vårt bästa helt enkelt, och se hur långt det räcker. Jag är en blandning av nervositet och förväntan inför det här som jag har gett mig in på.

Det är mest det här med hanteringen som känns lite tveksam. Hiku har alltid varit duktig på hantering, men den senaste tiden har hon protesterat lite, gillar inte att man håller på liksom. Så det blir väl den stora utmaningen på den stora dagen.

DSC01532 (2)E

Väl hemma vill jag bara stupa i säng. En lång dag med vandring i Hågadalen tillsammans med Dia, Amy och Jule-bus avlöst av ringträning går mot sitt slut och tröttheten är tungt förankrad i kroppen. Det är ändå en skön känsla när man är trött för att man har gjort en massa saker, istället för den där ångestladdade tröttheten som kommer av tristess, leda eller depression. Det här är känslan av att vara nöjd. 

Grattis Akira, två år!

Posted on Updated on

IMG_2075 (2)E

Akira älskar att gräva…

Nu firar vi Akira, hipp hurra! Hon blir två år och det är nästan så att jag får påminna mig om hur ung hon faktiskt är.

Akira har genomgått en stor förändring sedan vi tog över henne i november. När hon kom var hon en försiktig, men glad hund som hade levt hela sitt första år inne i stan. Glädjen var enorm när vi för första gången kom ut hit till gården, tog av henne selen och lät henne springa. Hon bara rusade runt runt, som ett djur utsläppt ur en bur. En av anledningarna till att förra ägaren inte kunde ha kvar henne var just att hon inte trivdes så bra inne i stan, utan behövde komma ut på landet.

Och att Akira trivs med livet på landet är det ingen som har missat. Hon är alltid ute på gården, kommer bara in för att säga godmorgon och pussa lite på oss, sen vill hon ut igen. Hon gräver, nosar, gräver lite mer… Behöver jag säga att vår gräsmatta inte ser ut som en gräsmatta sedan Akira kom? Hon har gått från livet i lägenhet till att bli den av våra hundar som är ute absolut mest och sover ute tillsammans med Hiku.

När vi tog över Akira hade hon aldrig varit i en hundgård innan, och kunde inte lämnas ensam hemma. Men här gick det bra för henne att vara hemma tillsammans med de andra hundarna om vi åkte iväg. Hundgårdsträningen har egentligen också gått som på räls. Hon tyckte att det var lite jobbigt i början, men ganska snabbt vande hon sig, och nu känns det som om hon trivs i hundgården och har inga alls problem att lämnas där. Vi lämnar ju aldrig någon av hundarna helt själva, utan de har alltid sällskap av minst en av de andra. Och för Akira går det bra oavsett vem som gör henne sällskap.

Akira hade heller aldrig dragit tidigare, men vi behövde bara sätta på henne en dragsele och prova lite försiktigt, och sen hade hon fattat grejen. Och hon ÄLSKAR det! Fick genast börja gå i led med Karak och tog uppgiften på stort allvar.

Akira är en väldigt mjuk och snäll tik. Hon har lite svårt med hantering, speciellt klappar på huvudet, det vill hon inte ha. Men om man sätter sig på huk kommer hon framspringande och ska pussa en i ansiktet. Hon hade en ENORM kloklipparskräck när vi tog över henne, någonting som verkligen har krävt en massa träning. Men genom att inte tvinga henne eller hålla fast henne, utan istället jobba med hennes tillit så har vi kommit långt. Än är vi inte helt i mål, men att jag nu kan klippa hennes klor och hon står kvar är ett kolossalt framsteg.

Grattis Akira! Du är en fantastisk hund och en fin kompis till de andra hundarna. Jag ser fram emot många år tillsammans med dig ❤

IMG_2358 (2)E

Ett stort paket och inspirationen tillbaka

Posted on

IMG_2143 (2)E

En stor skåpbil från DHL körde upp på uppfarten i morse med ett stort paket till oss med en massa roliga saker. Jag som ett barn på julafton och hundarna lite undrande när saker skulle provas på korsen och tvärsen. Men perfekt tillfälle att träna lite vardagslydnad.

Vi tog med hundarna, de nya prylarna och kameran och gick ut till fälten utanför oss. Det var lite av en utmaning att få hundarnas uppmärksamhet eftersom bonden precis gödslat åkern, vilket tydligen luktade väääldigt intressant. Med tanke på detta var de väldigt duktiga, och hur som helst fick vi en hel del bilder. Neewas multi harness var en stor favorit. Bra passform, rejäl men ändå inte klumpig.

Leende har jag suttit och redigerat bilderna. Sötnosarna, de vet ju verkligen hur de ska se så där glada och söta ut på kort ❤ Vädret var bra också, ljust och fint, men inte för soligt.

Jag måste erkänna att det känns kul att inspirationen är lite tillbaka och att jag har kommit igång att fotografera igen. Det har varit en rätt lång tid då jag inte har haft orken, tiden eller lusten att skriva eller fotografera. Det har känts tråkigt, men samtidigt har det varit skönt att koppla bort allt och fokusera på hundarna, Andreas och mig själv. Det har varit nödvändigt. Men nu har orken hittat tillbaka till mig, till min kropp och min själ. 

Älskade hundgård

Posted on Updated on

IMG_1855 (2)E

Medan andra tittar i kataloger för att inspireras av heminredning eller hur de ska bygga sin altan sitter jag och googlar på bilder på hundgårdar och berikning. Det är nästan som en drog. Jag fantiserar inte bara om hur vårt nästa hus ska se ut, framför allt drömmer jag om att få bygga de där hundgårdarna som jag alltid har velat bygga. Stora, fina och med en massa berikning. Ju fler hundarna blir desto mer kommer de att bo i hundgårdarna. Och då vill jag verkligen att det ska vara en härlig plats för dem.

Vi har kommit en bit längre med våra hundgårdar och för varje sak vi gör känns det lite bättre. Men det är mer som ska göras; fler hundkojor, och upphöjda utkiksplatser, samt generellt mer berikning. Det vi har nu är lite av det provisoriska slaget. Vi har ju haft så sjukt mycket att göra den senaste tiden, med företaget och allt, så en del saker har fått vänta helt enkelt. Men grannen skänkte bort en massa stenplattor som vi ska hämta och lägga på marken för att förhindra att de kan gräva sig ut.

Det märks att hundarna tycker mer och mer om hundgårdarna ju mer vi har jobbat på dem, och vi ser till att spendera mycket tid med dem där, för att göra det till ett positivt ställe. Jag vill inte att hundgården bara ska vara en förvaringsplats utan en plats där hundarna trivs. Jag tycker att det är kul med inredning, och det kanske låter konstigt eller nåt, men jag tycker också att det är superkul att bygga och inreda hundgårdar!

Drömmen om vildmarken

Posted on

DSC01476 (2)E

Vet ni vad jag drömmer om? Höga berg, djupa dalar, rovfåglars avlägsna skriande. Kraftfulla floder, små timmerstugor, friska, porlande fjällbäckar. Stora skogar och öppna vidder. Vildmarken.

Bosatt på Uppsalaslätten längtar mitt hjärta bort från jordbruksmarken till allting som inte är platt. Min kropp bor i söder men mitt hjärta i norr. 

Idag vandrade vi i lunsenskogen, jag, Andreas, Akira, Dia, Hiku och kompishunden Jule som vi var hundvakt åt. Vi hade några timmar att slå ihjäl, och hur gör man det bättre än att gå i skogen? Det blev en rejäl skogspromenad med två fikastopp vid två olika rastställen. Inte vildmarken direkt, men helt fantastiskt ok ändå.

Väl hemma blev det kaffe och hemnetappen, och drömmar om nästa boende. Helst långt ut i skogen, med bara skogen och tystnaden som granne. Och så får man ha som projekt att ta sig ut till vildmarken och fylla på upplevelseryggsäcken.

 

 

Att bemöta en rädd och otrygg hund

Posted on Updated on

IMG_6651 (2)E

Med vemod minns jag en otroligt rädd och osäker hund som kom hem till oss i maj för fyra år sedan. Sedan den dagen har en av mina livsuppgifter varit att med alla medel försöka stärka Dias självförtroende, försöka få henne trygg i vardagens olika situationer, minska hennes stress och göra henne till en glad och trygg hund. Hur gör man det?

Jag får ofta frågan om hon har varit med om någonting som liten, om det är hennes personlighet eller om det är förvärvat. Jag tror att det är en blandning av allt som gör Dias osäkerhet så stor. Jag tror att mycket ligger i hennes gener tyvärr, men också att den första tiden på kenneln inte innehöll den träning som jag trodde att de skulle ge. Jag tror att när Dia kom till oss hade hon inte sett mycket mer av världen än sin mamma, sina kullsyskon och hundgårdens fyra gallerväggar. Och ta då en hund vars ras bär på en del reservation, samt en individ som är ovanligt ängslig i sig själv, så förstår ni vad resultatet blir. Man lär sig så länge man lever, och det här visar verkligen vikten av att välja en bra och seriös kennel och valpar med bra föräldrar. Dia är fantastisk på många sätt. Jag älskar den hunden, hon är typ mitt allt. Vår resa har gjort att det finns ett väldigt starkt band, vilket gör hennes lidande ännu svårare att uthärda.

Ibland antar folk att jag inte har ”tränat” tillräckligt med Dia och att det är därför hon är som hon är. Självklart kan ju inte de veta om alla timmar jag har lagt ner för att hjälpa Dia i sin otrygghet. Men jag tror att om man har en hund som är rädd, och då menar jag inte lite osäker utan SKYGG, så kan man nog utgå ifrån att man som ägare har gjort så förtvivlat mycket man bara kan, eftersom en sån här skygghet innebär en otrolig begränsning för ägaren, men framför allt ett fruktansvärt lidande för hunden. 

Sen är det ju en sak att man har tränat, och en annan sak huruvida man har tränat på rätt sätt. Även där spelar individfaktorn en stor roll. Det som fungerar på en hund behöver inte fungera på en annan. Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha gjort en del saker annorlunda med Dia, och det har jag beskrivit i tidigare inlägg.

Jag har läst en del nya artiklar om det här med att bemöta en rädd hund vilket har varit väldigt intressant för mig med tanke på min resa med Dia. Förut har ju budet alltid varit det här viktiga: förstärk inte hundens rädsla genom att ömka, plocka upp den i famnen osv. Detta tror jag fortfarande stämmer, men man måste se till varje enskild situation. Om det kommer en aggressiv hund rusande mot min lilla valp så självklart tar jag upp den i famnen så fort jag kan för att skydda den. Men detta är ju om det faktiskt föreligger ett påtagligt hot.

Det här att inte ömka och så vidare handlar ofta om situationer då hundens rädsla är irrationell. Till exempel om man går förbi en soptunna som hunden tycker är läskig. Då behöver vi ju inte rädda vår hund, utan tvärtom visa att soptunnan inte är farlig.

Men det handlar också om att visa att vi finns där som en trygghet. Den springande punkten i artikeln jag läste (som jag tyvärr inte hittar igen, men ska fortsätta leta) var att det var den egna känslan som var avgörande för hur hunden upplever oss i en skrämmande situation. Är vi själva lugna och trygga så kommer hunden att uppleva oss som det också. Om jag däremot lyfter upp hunden vid hundmöten för att jag själv blir nervös eller rädd, ja då kommer hunden att känna av det också, och DÅ kan vi förstärka hundens rädsla. Det handlar i varje given situation om att själv känna den trygghet som man vill att hunden ska känna. Om man själv är nervös eller stressad kan vi ju inte kräva att vår hund ska vara lugn och trygg.

Ett exempel är hundmöten. Har man en hund som gör utfall så är det otroligt lätt att man redan innan man möter en annan hund oroligt söker med blicken efter andra hundar, man kanske är lite stel eller osäker. Den nervositet man själv känner märker hunden av. Då spelar det ingen roll hur mycket man försöker låtsas som ingenting när det väl dyker upp en annan hund. Förmodligen har man byggt upp en inre stress som inte går att dölja när situationen väl är ett faktum. Första steget är därför att jobba med sin egen trygghet. Man brukar ju säga att man ska vara på ett sådant avstånd vid ett hundmöte att hunden kan hålla sig lugn, men jag tänker att det också handlar om att hålla sig på ett sådant avstånd att man själv känner sig lugn och trygg med situationen. 

Så om vi verkligen kan förmedla trygghet, lugn och nyfikenhet så kommer vi inte att förstärka hundens rädsla, utan snarare så kommer vi att vara en trygghet för hunden genom att finnas där för den. ❤

IMG_1929 (2)E